Så fick vi en kalvlåda från Kravbeställarna i fredags och det blev kalvfrossa. I lördags blev det ett par rejäla skivor ytterlår som örtstektes och serverades med en svamprisotto (med hemmaplockade soppar). I söndags blev det klassiska Wallenbergare av en del av kalvfärsen, serverade med potatispuré och gröna ärtor.
Det är helt otroligt att det kan vara så stor skillnad på kött och kött. De kalvar från Bonnakött som detta kött kommer ifrån är av rasen Hereford, och kalvarna har gått ute och diat sina mammor. Det blir långt ifrån det sjukligt vita kalvkött som ofta serveras (inte minst på kontinenten) och som knappt har någon smak. Så här gott kalvkött kan nog vara beroendeframkallande. 🙂